Jag har varit här i USA i över en månad nu och jag blir mer amerikansk för var dag som går tror jag. Tankarna är på engelska, liksom drömmarna. Min första dröm som jag minns på engelska hade jag för en vecka sen, och härom dagen skulle jag säga vad "Come here please" betyder på svenska. Jag svarade "Kom här tack". Värmländskan börjar också tyna bort när jag väl skypar med folk där hemma, eller när jag pratar svenska med mig själv bara för att jag kan. På campet kunde jag inte heller prata värmländska med de svenskar som var där, för Stockholmarna förstod verkligen inte. Men nu är det engelska på heltid - och det trivs jag med. 

 

Min seniorklass är också fantastisk. Trots att jag bara varit gått i skolan i drygt två veckor så känner jag mig hemma där, och är inte alls forever alone som jag först trodde jag skulle vara. Det finns trevligt folk här med!

 

Idag var det invigning av vår nya idrottssal, då en tornado drog bort taket på den gamla. Guvernören av Arkansas var här och hade tal och vi lyssnade så duktigt. Det är verkligen en amerikansk idrottshall, med en stor bild på skolans maskot (en bulldog) på golvet, och salen lyste i gult och svart. Det är där jag kommer ha graduation också. Vilket påminner mig! För en vecka sen hade vi Senior Pic Day, så jag fick sitta så vackert på en pall iklädd i en av de där graduation caps med en tassle på. Det var en amerikansk upplevelse det med, och det springer runt folk i korridorerna med kameror i högsta hugg för att ta bilder till the yearbook.

 

 

 

Första veckan på high school är avklarad, och det är så amerikanskt och nytt så jag tror jag avlider. Men jag gillar det! Redneck är det också, helt fantastiskt. Tid till att blogga finns egentligen inte förutom på helgerna, då jag har åtta lektioner på en dag, fem dagar i veckan. Läser franska steg ett, trots att jag studerat franska i sex år. Förhoppningsvis kommer det gå bra i den kursen. 

Två styckna i min engelskaklass är konstant höga. Mysigt.

Och jag är inte forever alone, det finns trevligt folk här på andra sidan Atlanten med, men enda tiden man har att socialisera är egentligen en lunch på trettio minuter.  En riktigt stor hemlängtanattack har jag heller inte haft ännu, det är skönt. Jag trivs här. 

Jag åt Sushi med min värdfamilj och en av värdpappas kollegor igår, första gången jag åt det och det var underbart gott! Idag bär det av till Hot Springs, värdpappa ska skaffa en till tatuering och vi ska äta på Olive Garden. Très magnifique!

Torsdag, och det är fyra dagar kvar tills första skoldagen på Hampton High. Häromdagen hämtade jag mitt schema och fick mitt skåpnummer så lite redo är jag nog ändå, men jag har ingen som helst aning om vart mina lektioner är ännu så det kan gå lite hursomhelst. Skolan är i alla fall gigantisk om man jämför med min gamla skola i Sverige, och alldeles nybyggd är den. Fast bara för att den är nybyggd garanterar inte kvalité, det vet vi ju - men det känns himla bra och personalen verkar väldigt positivt inställda till utbytesstudenter. Min algebralärare heter dock Loveless i efternamn, och hon är tydligen inte den trevligaste man kan råka på. 

 

Om dagarna gör jag inte mycket än, då skolan inte dragit igång. Jag sitter mest och väntar på att Kevin och Miranda ska komma hem från jobbet, för att sitta här hemma är ganska långtråkigt när man inte har några amerikanare att socialisera med. 

Walmart. Alla har väl hört talas om det, hoppas jag. Min värdfamilj tog mig dit för någon dag sen för att inhandla nödvändigheter och då flick jag en bättre uppfattning om hur himla stort och gigantiskt det är. Och att allt man kan köpa är gigantiskt. Mjölken och apelsinjuicen köper man i förpackningar som liknar bensindunkar och vapen/vapenprylar kan man köpa direkt över disken utan några som helst problem. Hör och häpna, kassören packar ner varorna åt en i plastpåsarna, man behöver inte göra ett dugg själv. Inne i själva Walmart har de frisör, apotek, optiker och massa annat. Man behöver egentligen bara Walmart för att överleva. Well, Walmart var en upplevelse för en lagom svensk. 

 

På tal om annat så tog Kevin mig till skolan igår för att skriva in mig och välja mina ämnen under året, och de jag valde var U.S. History, English, Spanish, Physics, Algebra (kommer antagligen byta det mot något annat), Agra och något mer. Minns inte riktigt allt. Det mest förvånande är dock att jag också kommer att spela tennis, vilket antagligen kommer gå åt pipsvängen med tanke på min bollrädsla, men when in America! 

Jag är framme i Hampton, och har tillbringat lite över ett dygn här nu. Jag fullkomligt älskar det här! Efter några timmars flygning med tre andra utbytisar som skulle till Arkansas så landade vi och möttes av ett TV-team och våra värdfamiljer vid bagagehämtningen. Den där nervösa känslan man hade precis innan man hade mött sin värdfamilj, om hur man skulle reagera och hälsa på dem när man först såg dem, var som bortblåst när man såg dem stå där nedanför rulltrappan. Det var så självklart att man skulle springa dit och ge dem stora kramar. Samtidigt som man blev filmad (så när klockan slog 6 på kvällen gjorde jag min tv-debut på en amerikansk nyhetssänding).

Familjen King fick mig att känna mig som hemma direkt, och det första som slog mig när jag gick utanför flygplatsen var hur hett det var. Inte varmt, utan hett. Aldrig i hela mitt liv har jag upplevt något så varmt, men det är inte så farligt som jag trodde det skulle vara. De tog mig till Applebee's på middag, och vi hälsade på mina host grandparents som bor precis bredvid och de är underbara de med! Det är lite svårt att hänga med i sydstats-slanget, men det går!

 

Idag har jag dock träffat andra sidan av host grandparents och några fler familjemedlemmar, och jag förstår inte vad jag har gjort för att förtjäna en sånhär underbar världfamilj. Laga mat kan de också, och visat mig yearbooks från deras tidigare utbytesstudenter och deras egna. Jag kan inte vänta tills jag får min!