Herrejistanes vad jag älskar det här. Det var mycket, mycket länge sedan jag var såhär glad och nöjd med livet i allra största allmänhet. Jag antar att jag fortfarande är i det där honeymoon-stadiet med USA. Men att vara en utbytesstudent är ingen dans på rosor, upp-och-nergångar finns det överallt - precis som med livet hemma i Sverige, men just precis nu är jag bara glad. Glad över att jag har fått chansen att göra det här, och att jag hade turen att hamna där jag hamnat. 

 

Ni vet de där stunderna när man upplever något man sett på film, och det inte alls är som man föreställt sig? Well, så är inte det här. High school är ett enormt undantag. Megastort undantag. Det är på pricken som på film. Kanske inte i all High School Musical-anda, men det är störtkoolt ändå. Ibland får jag de där ögonblicken då man är tvungen att stå tillbaka och bara kolla runt. Cheerleaders springer runt i sina cheerleading-outfits, och footballkillarna går runt i sina numrerade tröjor varje fredag. I fredags hade vi ett Pep Assembly i slutet av skoldagen, vilket innebar att alla elever samlades i den nybyggda gymnastiksalen, cheerleadarna cheerade på och killarna i footballteamet blev introducerade. Och vi skrek. Alla skrek. Bandet spelade skolsången och vi hejade på allt. Peppade inför kvällens footballgame helt enkelt! Det ska ni veta, kändes väldigt amerikanskt. 

 

Något annnat jag hemskt gärna vill tala om, är att hur mycket jag än gillar amerikanska high schools, så är det en teeny tiny detalj som stör mig. Vuxenperspektiv finns inte. Inte en gnutta. Det är nog det svåraste jag har att vänja mig vid - vi elever får ingen som helst chans att ta eget ansvar på det vis jag är van vid i Sverige. Man kunde kompromissa och kommunicera med lärarna där på andra sidan pölen, vilket jag inte riktigt upplever att man kan här. Lärarens sätt eller inget sätt alls. Och då kan man bli kallad till the principle's office eller få en "tardy".

Förresten, under den här första månaden av high school har jag hunnit att bli kallad "pretty" och "beautiful" några gånger. Jag tror att jag kan vänja mig vid det, faktiskt. Och yes, jag kommer mjölka detta i all evighet.

Jag har aldrig i hela mitt liv haft ett smeknamn. Aldrig ett riktigt långvarigt ett, som fastnat. Det är inte något jag saknat att ha - men bara en tanke. Anyway, Amalia funkar inte för dem på långa vägar. De tycker det är för avancerat och ovanligt. Jag har sagt åt dem att det inte gör något om de uttalar det fel, jag förstår ju att det är mig de menar - men ack. Mina värdföräldrar frågade om de kunde kalla mig Mia, och visst kunde de det. Så här i USA heter jag Mia. Mia, Sweden eller Mike. Sweden är ganska obvious, simpelt och bra. Mike är inte något jag valt, inte ens lite. Den oerhört intressanta historien bakom detta fenomen är att under en franskalektion för några dagar sedan råkade någon skriva "Il s'appelle Mia", som betyder "Han heter Mia", och en sade genast "I'm calling you Mike from now on. You're Mike". Så, det är namnet har några använt för mig sedan dess. Smeknamn är ganska kul.

 

 

Fun time: Idag tog jag med en påse Djungelvrål till lunchen för amerikanarna att prova på. Hahahahaha. Det var hysteriskt.

Alldeles alldeles precis nu kom vi hem från bion, mina värdföräldrar och jag. Det har varit Labor Day här i USA idag - vilket betyder inställd skola och ledig från jobb. Arbetarnas dag helt enkelt, men man firar den inte direkt. Bara ledighet, vilket jag inte klagar över. Helgen har bestått av massa släktingar då min värdpappa hade kärt besök, och även stormen Isaac tittade in. Ingen större fördärvelse dock, bara lite regn och blåst, vilket resulterade i att min första tennismatch ställdes in. Lika bra kan jag tänka mig, jag har ingen aning om hur reglerna är, så någon matchvinnare lär jag inte bli under dessa två månader som tennis är i gång. Att jag inte har ett uns av en tävlingsmänniska i mig hjälper mig nog inte heller. Jag måste dock erkänna att det är ett trevligt tidsfördriv efter skolan och jag är inte helt komplett värdelös på det (Illia skulle vara så stolt över mig nu). 

 

Anyway, jag kan berätta att snart kommer det dyka upp faktiska bilder här - nu när jag fått igång kameran. Hur relevanta de kommer vara vet jag inte. Måste ju vara lite överraskningar. Ha.