Jag har några få bilder på kameran, resten finns på mobilen någonstans och de lär komma upp förr eller senare. Men anyway, bättre sent än aldrig. 

 

 

Sen jag skrev sist har det hänt ganska mycket. Thanksgiving, min artonde födelsedag, resa till Texas, julafton och jullov. Jag har helt enkelt inte tänkt på att blogga.

Anyway, Thanksgiving var fantastiskt. Vi hade hela tjocka släkten hemma hos oss och vi åt kalkon, sweet potato pie, yams, pumpkin pies, cranberry sauce och massa annat gott.

Arton år är jag också. Helt vuxen. Jättekonstigt.

Texas är så mycket vackrare än Arkansas, måste jag säga. Kaktusar, öppna vidder och roligt folk. Vi åkte dit för att hälsa på min värdpappas biologiska familj, och det var väldigt lyckat! Jag fick chansen att prata spanska med ingifta peruvianska släktingar och höra massa historier om Black Friday. 

Och nu så är det jul. Visserligen är det sorgligt att inte vara med på den traditionella julen hemma i Sverige, men lite plåster på såren fick jag då jag Skypade med min mammas släkt under Kalle Anka. I posten fick jag även massa svenskt godis. Anywho, imorgon vankas julmiddag, paketöppning och massa mys med min värdpappas föräldrar i stort sett hela dagen. Amerikansk jul är något speciellt, även fast jag nog föredrar den svenska. 

 

Jag ska bättra mig, jag lovar. Och bilder kommer upp imorgon eller övermorgon på julfirande. 

Varje fredag (med ett undantag) spelar Hampton Sr. High ett football game, men den allra sista matchen för säsongen spelas en torsdag - och det var den här torsdagen som varit. Inget mer football för i år, och the seniors spelade sin sista football game ever vilket innebar att de seniors i laget och cheerleadingteamet blev eskorterade av sina föräldrar eller någon annan närstående ut på planen. Sen drog det igång! Så satans kul och très amusant!

Några bilder, om ändock inzoomade ganska rejält, men mer amerikanskt än det här blir det nog inte. Go Bulldogs!

 

 Man är ju svensk.

Slutet av oktober, känns som dag i sena juli. Igår satt vi ute och grillade vid sjutiden och jag kunde sitta i shorts och linne utan problem. Vädret hemma i Sverige saknar jag för tillfället inte alls. 

Anyways, jag åt en s'more för första gången! Så fantastiskt gott.

Hampton är litet. Litet, mysigt och amerikanskt. De har världens bästa mexikanska restaurang, La Carreta (där jag alltid beställer Burrito con Papas), från vilken jag är nyss hemkommen. Man får alltid en korg med tunna, supergoda nachos, och precis som på alla andra matställen i USA är det fri påfyllnad av dricka.

 

Jag har gått och blivit sjuk. Småsjuk i alla fall. Hostat har jag gjort konstant sedan förra onsdagen och börjar få halsont. Ett paket hemifrån från allra bästaste mormor och morfar gjorde dock min vecka så mycket bättre. ♥ Tre Marabou-chokladkakor, en påse pärlsocker och lakritspipor. Mycket bättre än så blir det inte. 

Brev har jag skrivit och skickat iväg, äntligen. Bättre sent än aldrig. Det är bara så knöligt (värmländska!) att göra sig tid att gå till the post office här i Hampton, det ligger så avigt till. 

Ett paket väntade på mig idag när jag kom hem från skolan - men inte vilket paket som helst inte! Ett fyrkantigt, brunt ett från min pappa. Tejpat var det. Rejält tejpat. Tejp överallt. Det tog cirkus femton minuter för mig att få bort all tejp, och under tejpen uppenbarade sig en rosa kartong. Javisst. Min kära pappa hade använt kartongen från brädspelet "Vem blir prinsessa?" att skicka innehållet i. Det är en sådan grej som bara skriker "Michael Berggren". Och det gjorde mig så lycklig. Paketet gjorde min dag (+ ett fint meddelande från kära Erica! Saknôr rä!).

 

Men till det viktigaste; innehållet. Två påsar djungelvrål, en påse lakritsremmar, en påse med salt Gott & Blandat och en tub med dillkaviar. En tub med dillkaviar. Älskade pappa. Nu fattas bara lite knäckebröd ju. 

 

06.00 AM ringer klockan. Jag tar min morgondusch och gör mig klar, äter frukost och sådant. Vid 07.00 går jag ut till vägkanten för att vänta på den gula skolbussen. Vägen till skolan tar ungefär tjugo minuter med alla upplockningar av ungar inräknade, så vanligtvis är jag framme vid skolan runt halv åtta. 

 

07.55 AM ringer första klockan, och då har vi fem minuter på oss att gå till skåpen och gå till våran första lektion (i mitt fall Algebra 2). Vi har även fem minuter på oss emellan varje lektion resten av dagen, lunchen undantagen.

08.00 AM - 08.45 AM, Algebra 2 - den här lektionen har jag med juniors, och den är relativt enkel. Det är mestadels sådant jag redan gjort hemma i Sverige och det är skönt att ha lite matte under året - så jag inte glömmer bort allt innan mitt sista år i Sverige.

 

08.50 AM - 09.35, Spanish 2 - spanska på samma nivå jag skulle ha studerat hemma, och den här lektionen är ganska slapp och kul. Vi är åtta styckna i klassen, alla tjejer, och de flesta är seniors. 

 

09.40 AM - 10.25 AM, Animal Science (Agra) - precis som det låter. Vi "lär" oss om boskap, farming och uppfödning. För det mesta så sitter vi dock bara. Vi gör ingenting här. Av alla de veckor jag varit här har vi haft tre lektioner av Animal Science då vi faktiskt gjort något. Jag, Terra och Isabella sitter mest och pratar och fördriver tiden.

 

10.30 AM - 11.15 AM, Study Hall - Håltimme i stort sett, men är avsedd för att göra läxor på så man slipper göra dem hemma. Man sitter fortfarande under uppsikt i ett klassrum dock, och om jag inte har några läxor så är det ännu en timma av bara sittande.

11.20 AM - 12.05 PM, French 1 - Franska steg ett. Då jag har studerat franska i sex år så är det inte några större problem, och det är antagligen den bästa lektionen jag har under dagen. Det folk jag har den med är så satans bra och de är även seniors allihopa. Det är även en Distance Learning Class, vilket betyder att det är en lektion över Skype. Läraren sitter vid sin dator i Little Rock, tror jag. 

 

12.10 PM - 12.40 PM - Lunch! Alla äter samtidigt i matsalen, och jag tar oftast med mig min egna lunch då maten inte är den bästa. Chokladmjölk och en hel del fet mat serveras oftast - inte det nyttigaste.

12.45 PM - 13.35 PM, English II - Engelska, och de jag har lektionen med är en ganska speciell skara. Några footballplayers, några stoners, några artisktiska individer.

13.40 PM - 14.30 PM, Physics -  Fysik med seniors, och även den här är en av de bästa under dagen. Läraren är hur kul som helst.Det är ganska svårt dock, med alla engelska enheter och termer, men det går!

 

14.35 PM - 15.25 PM, American History - Slapp klass, slapp lärare, slappa uppgifter. Vi är få elever och vi gör inte alls mycket. Just nu kollar vi på "Patrioten" och då och då lär vi oss faktiskt något. Häromdagen fick jag förklara för en tjej i klassen varför de firar Thanksgiving, för det visste hon nämligen inte. Lite konstigt, kan man tycka. 

 

15.35 PM - bussresa hem igen!

 

Därefter äter vi middag när Miranda kommer hem från jobbet, jag gör läxor om jag har några (vilket jag vanligtvis inte har), umgås i vardagsrummet, kollar på teve och sådant. Vid nio går mina värdföräldrar och lägger sig, då min värdpappa går upp vid tre varje natt då han börjar jobbet vid halv fem. Jag går in till mitt rum, spenderar lite kvalitetstid med datorn och myser ner mig för att somna innan elva varje kväll. 

 

Kanske inte verkar som mycket, men efter en dag är man helt slut och jag älskar det. Innan brukade jag ha tennisträning efter skolan i nån timme varje dag, men nu är tennissäsongen över - tyvärr. 

Här är jag, vid liv, i allra högsta grad. F'låt.

Herrejistanes vad jag älskar det här. Det var mycket, mycket länge sedan jag var såhär glad och nöjd med livet i allra största allmänhet. Jag antar att jag fortfarande är i det där honeymoon-stadiet med USA. Men att vara en utbytesstudent är ingen dans på rosor, upp-och-nergångar finns det överallt - precis som med livet hemma i Sverige, men just precis nu är jag bara glad. Glad över att jag har fått chansen att göra det här, och att jag hade turen att hamna där jag hamnat. 

 

Ni vet de där stunderna när man upplever något man sett på film, och det inte alls är som man föreställt sig? Well, så är inte det här. High school är ett enormt undantag. Megastort undantag. Det är på pricken som på film. Kanske inte i all High School Musical-anda, men det är störtkoolt ändå. Ibland får jag de där ögonblicken då man är tvungen att stå tillbaka och bara kolla runt. Cheerleaders springer runt i sina cheerleading-outfits, och footballkillarna går runt i sina numrerade tröjor varje fredag. I fredags hade vi ett Pep Assembly i slutet av skoldagen, vilket innebar att alla elever samlades i den nybyggda gymnastiksalen, cheerleadarna cheerade på och killarna i footballteamet blev introducerade. Och vi skrek. Alla skrek. Bandet spelade skolsången och vi hejade på allt. Peppade inför kvällens footballgame helt enkelt! Det ska ni veta, kändes väldigt amerikanskt. 

 

Något annnat jag hemskt gärna vill tala om, är att hur mycket jag än gillar amerikanska high schools, så är det en teeny tiny detalj som stör mig. Vuxenperspektiv finns inte. Inte en gnutta. Det är nog det svåraste jag har att vänja mig vid - vi elever får ingen som helst chans att ta eget ansvar på det vis jag är van vid i Sverige. Man kunde kompromissa och kommunicera med lärarna där på andra sidan pölen, vilket jag inte riktigt upplever att man kan här. Lärarens sätt eller inget sätt alls. Och då kan man bli kallad till the principle's office eller få en "tardy".

Förresten, under den här första månaden av high school har jag hunnit att bli kallad "pretty" och "beautiful" några gånger. Jag tror att jag kan vänja mig vid det, faktiskt. Och yes, jag kommer mjölka detta i all evighet.

Jag har aldrig i hela mitt liv haft ett smeknamn. Aldrig ett riktigt långvarigt ett, som fastnat. Det är inte något jag saknat att ha - men bara en tanke. Anyway, Amalia funkar inte för dem på långa vägar. De tycker det är för avancerat och ovanligt. Jag har sagt åt dem att det inte gör något om de uttalar det fel, jag förstår ju att det är mig de menar - men ack. Mina värdföräldrar frågade om de kunde kalla mig Mia, och visst kunde de det. Så här i USA heter jag Mia. Mia, Sweden eller Mike. Sweden är ganska obvious, simpelt och bra. Mike är inte något jag valt, inte ens lite. Den oerhört intressanta historien bakom detta fenomen är att under en franskalektion för några dagar sedan råkade någon skriva "Il s'appelle Mia", som betyder "Han heter Mia", och en sade genast "I'm calling you Mike from now on. You're Mike". Så, det är namnet har några använt för mig sedan dess. Smeknamn är ganska kul.

 

 

Fun time: Idag tog jag med en påse Djungelvrål till lunchen för amerikanarna att prova på. Hahahahaha. Det var hysteriskt.

Alldeles alldeles precis nu kom vi hem från bion, mina värdföräldrar och jag. Det har varit Labor Day här i USA idag - vilket betyder inställd skola och ledig från jobb. Arbetarnas dag helt enkelt, men man firar den inte direkt. Bara ledighet, vilket jag inte klagar över. Helgen har bestått av massa släktingar då min värdpappa hade kärt besök, och även stormen Isaac tittade in. Ingen större fördärvelse dock, bara lite regn och blåst, vilket resulterade i att min första tennismatch ställdes in. Lika bra kan jag tänka mig, jag har ingen aning om hur reglerna är, så någon matchvinnare lär jag inte bli under dessa två månader som tennis är i gång. Att jag inte har ett uns av en tävlingsmänniska i mig hjälper mig nog inte heller. Jag måste dock erkänna att det är ett trevligt tidsfördriv efter skolan och jag är inte helt komplett värdelös på det (Illia skulle vara så stolt över mig nu). 

 

Anyway, jag kan berätta att snart kommer det dyka upp faktiska bilder här - nu när jag fått igång kameran. Hur relevanta de kommer vara vet jag inte. Måste ju vara lite överraskningar. Ha.

 

Jag har varit här i USA i över en månad nu och jag blir mer amerikansk för var dag som går tror jag. Tankarna är på engelska, liksom drömmarna. Min första dröm som jag minns på engelska hade jag för en vecka sen, och härom dagen skulle jag säga vad "Come here please" betyder på svenska. Jag svarade "Kom här tack". Värmländskan börjar också tyna bort när jag väl skypar med folk där hemma, eller när jag pratar svenska med mig själv bara för att jag kan. På campet kunde jag inte heller prata värmländska med de svenskar som var där, för Stockholmarna förstod verkligen inte. Men nu är det engelska på heltid - och det trivs jag med. 

 

Min seniorklass är också fantastisk. Trots att jag bara varit gått i skolan i drygt två veckor så känner jag mig hemma där, och är inte alls forever alone som jag först trodde jag skulle vara. Det finns trevligt folk här med!

 

Idag var det invigning av vår nya idrottssal, då en tornado drog bort taket på den gamla. Guvernören av Arkansas var här och hade tal och vi lyssnade så duktigt. Det är verkligen en amerikansk idrottshall, med en stor bild på skolans maskot (en bulldog) på golvet, och salen lyste i gult och svart. Det är där jag kommer ha graduation också. Vilket påminner mig! För en vecka sen hade vi Senior Pic Day, så jag fick sitta så vackert på en pall iklädd i en av de där graduation caps med en tassle på. Det var en amerikansk upplevelse det med, och det springer runt folk i korridorerna med kameror i högsta hugg för att ta bilder till the yearbook.

 

 

 

Första veckan på high school är avklarad, och det är så amerikanskt och nytt så jag tror jag avlider. Men jag gillar det! Redneck är det också, helt fantastiskt. Tid till att blogga finns egentligen inte förutom på helgerna, då jag har åtta lektioner på en dag, fem dagar i veckan. Läser franska steg ett, trots att jag studerat franska i sex år. Förhoppningsvis kommer det gå bra i den kursen. 

Två styckna i min engelskaklass är konstant höga. Mysigt.

Och jag är inte forever alone, det finns trevligt folk här på andra sidan Atlanten med, men enda tiden man har att socialisera är egentligen en lunch på trettio minuter.  En riktigt stor hemlängtanattack har jag heller inte haft ännu, det är skönt. Jag trivs här. 

Jag åt Sushi med min värdfamilj och en av värdpappas kollegor igår, första gången jag åt det och det var underbart gott! Idag bär det av till Hot Springs, värdpappa ska skaffa en till tatuering och vi ska äta på Olive Garden. Très magnifique!